Lördagens och söndagens orkesterrep avlöpte väl. Eller på lite rakare svenska, det gick bra i helgen.Det är alltid en kick när det tillkommer en ny del under en produktionsperiod. Kostym, ljus, eller som nu i helgen, orkestern. Det heter ju det i musikteater sammanhang,orkester, men i det här fallet är det mer passande att säga bandet. I år har vi ett effektullt rockband , vilket ju knappast kan förvåna eftersom vi spelar en musikal med 50-tals rockmusik. Eftersom vår tidsplan är som den är, innebar orkesterrepet inte att vi bara drog igenom låtarna med bandet utan dessutom gick igenom alla sceniska övergångar. Men det flöt på som attan, vi löste i princip alla knutar ( och de vi inte löste då löser vi nu) och hann göra ett genomdrag utan stopp av varje akt. Kändes bra.
Rickard satt och skissade ljus under tiden och jag gillar hans tankar och lösningar. Det blir alltid så snyggt när han ljussätter! Dessutom var ju Jenny, vår scenograf på plats och fixade och grejade tillsammans med teknikerna Mårten och Olof och ljud- killarna Jon och Martin hade fullt upp med ljudinställningar, mikrofoner och stickord till de förinspelade inslagen. Och på söndagen var dessutom vår kostymör Fredrika på plats och justerade och pillade, så nog var det en helg full av energi och kreativitet! Vi har ju några små tekniska utmaningar kvar, men det är ju inte fredag än!
Det är lätt att jobba när hela teamet består av begåvade människor som inte ser problem utan bara söker lösningar!Och så känns det verkligen.
Igår, måndag, var det en typisk fixar dag. Först repade vi lite dansgrejor på eftermiddagen, sen kom killarna in och vi stramade i upp deras scener. De har blivit en bra blandning karaktärer; Kevin har hittat sin Danny nu, en övertygande, levande kille med sin charm och raka, tydliga personlighet, Jonas med sin lite hemliga utstrålning och stundtals oortodoxa ( och helt klockrena!) attack in i replikerna ( en mycket mer mångfacetterad Kenickie än jag någonsin sett) Marcus är ett stort,vandrande leende, en Roger som är okomplicerad och härligt rakt på, Filips Sonny är en obekymrad kille utan speciellt utvecklade sensorer för andras känslor, eller sina egna och Joackims lille Doody tror jag alla vill ta med sig hem, osäker och charmig som han är.
Efter det var alla på plats och körde scenbyten tills de gled friktionsfritt. Inte den roligaste repetitionsinslaget under en repperiod, men så skönt när de funkar! Det lyfter ju föreställningen enormt och hjälper till att hålla flyt och tempo.
Sen hann vi med att putsa på alla ensembeldanser också och fick upp de ett snäpp till. Nu har vi en final värd namet!
Men kvällen var inte slut där!
Sångnummret " Det är dig jag vill ha" behövde en tillfixning. Koreografen ( jag) hade gjort en koreografi till gänget runt Danny och Sandy som varken han eller regissören ( jag igen!) var nöjda med. Det gjordes om och blev som vi ( jag och jag) ville ha det. Så nu är även det ett riktigt bra nummer.
Så, vi (alla i teamet, inte bara mina jag!) betar av bit för bit och kväll är det genomdrag med allt. Spännande och välkommet. Nu ska de sista bitarna på plats!
Jag återkommer med rapport.
Ola Hörling, regissör och koreograf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar